”Blir politiskt” i Kina?
Viktiga punkter
Kinesiska myndigheter tycker om att hävda att Falun Gong har “blivit politiskt” och den frasen har, märkligt nog, letat sig in i några rapporteringar om metoden. Den underliggande tonen är att Falun Gong har “sålt sig” eller äventyrat sitt trossystem när det tog sig in på den politiska arena i Kina.
Det första och mest grundläggande faktumet värt att notera är att för en metod vars mål är andlig fulländning, så har Falun Gong inga politiska mål. Falun Gongs läror kräver att utövare släpper världsliga fasthållanden och bryr sig mindre om berömmelse, rykte och framgång, inklusive politisk makt.
Som journalisten Ian Johnson från New York Times (tidigare WSJ) som vann Pulitzer-priset för sin rapportering om Falun Gong uttryckte det:
“[Falun Gong] är i sin kärna en icke-politisk, introvert metod där utövaren siktar på att rensa sig själv andligt och förbättra sin hälsa.”
Vad Falun Gong-utövare snarare har försökt göra är att dokumentera och avslöja de brott mot mänskligheten som metoden har utsatts för i Kina. Att göra så är inte ett politiskt spel.
Under de första åren av förföljelsen, pekade Falun Gong-utövare ut enskilda ledare, såsom Jiang Zemin, snarare än hela det kinesiska kommunistpartiet, när det räknade upp förövarna i förföljelsen. Det blev dock senare klart att många kineser hade svårt att tro på det som hände Falun Gong, tack vare hur KKP format deras tankar genom utbildning och medial kontroll. Av den anledningen kände aktivisterna att de först var tvungna att frigöra folket från KKPs tankekontroll, innan de kunde belysa de övergrepp som utövare blivit utsatta för. Det här var en medveten och faktisk utgång av att sprida de Nio kommentarerna om Kommunistpartiet, den mest detaljerade exposén om KKP som någonsin publicerats och som uppmuntrat kineser att klippa banden med KKP eller Tuidang.
Även om de Nio Kommentarerna avsäger sig kommunistpartiet, föreskriver den inte något alternativt politiskt system. Tuidangrörelsen förespråkar inte att KKP ska störtas eller att någon kupp ska genomföras. Inte heller föreskriver det några specifika institutionella reformer. Fokuset ligger snarare på att förkasta den våldskultur och det dubbelspel som KKP förespråkar, och att en återuppväckning av dygder kommer att leda till ett mer rättvist och humant framtida Kina. Tuidang-rörelsen handlar på många sätt mindre om politisk revolution eller institutionell förändring och mer om andlig och etiskt väckelse.
All denna aktivism önskar hjälpa det kinesiska folket att se igenom KKPs lögner och falskspel och därigenom undvika att bli dess medbrottslingar i förföljelsen av oskyldiga människor. Det slutliga målet är att få ett slut på förföljelsen, inte söka politisk makt.
