Fredligt motstånd

En gång i tiden stötte man på Falun Gong i Kina vart man än befann sig. Utövare träffades i landets parker i gryningen för att utföra sina lugna tai chi-liknande övningar. Falun Gongs texter, som regelbundet blev bästsäljare, fyllde hyllorna i Wangfujings bokhandlar. Sommaren 1999 gick otaliga utövare ut på gatorna i Kinas huvudstad för att protestera mot ett olagligt förbud som ledande människorättsadvokater senare kom att kalla ”folkmord”.

Falun Gong fanns i den kinesiska allmänhetens blickfång under hela 1990-talet, och nyheter om metoden spred sig till västvärlden när det nya seklet närmade sig: under 1999 och 2000 var rapporter om djärva Falun Gong-protester på Himmelska fridens torg samt deras tragiska konsekvenser dagliga nyheter i västvärldens press. Flitiga nyhetsläsare kände till Falun Gong och att metoden blivit förbjuden.

Sedan dess har Falun Gong i stort sett försvunnit från etern och därmed även från det allmänna medvetandet. Faktum är att de dagar då tusentals människor samlades för att protestera vid hjärtat av den kinesiska staten nu är förbi; de karakteristiska gula banderollerna, protest-ropen och det öppet synliga polisvåldet har i stort sett varit frånvarande sedan dess.

Var har då Falun Gong tagit vägen? Och vad har hänt med metoden? Har världens största kommuniststat – en Goliat mot en David i alla avseenden – genomfört sin föreslagna ”lösning” på ”Falun Gong-problemet”, det vill säga ”utrotning”? Många har tolkat avsaknaden av offentliga protester som ett tyst ”ja”. Men, sanningen är en annan.

Kraften, eller inspirationen, bakom Falun Gongs tidiga protester har inte dött ut och än mindre dess anhängare. Tvärtom har den bara vuxit, mognat och utvecklats. Med en envishet som föds ur andlig övertygelse har gruppen klarat tjugo år av brutalitet och står idag som en katalysator för förändring i Kina på en skala som få kunde ha föreställt sig. För närvarande utkämpar metoden en människorätts-insats som omfattar allt från telefonsamtal till flygblad, offentliga avslöjanden till kapning av kabel-tv, underjordiska tryckerier och till och med konst. Och varje dag ansluter sig röster även utanför Falun Gong-kretsen, som också har tröttnat på det förtryckande styret och kräver en förändring.

Även om detta är relativt okänt i väst, är det sannolikt den största gräsrotsrörelsen i Kinas historia – om inte i hela världen. Aldrig tidigare i Kinas historia har det funnits en rörelse av detta slag, som kombinerar icke-våld, högteknologi och andlig tro/övertygelse.

Detta är en historia som, när den väl är avslutad, sannolikt kommer att berättas i Kina i generationer framöver.ce complete, will likely be told in China for generations to come.

TVÅNG OCH KRIS

I slutet av 2001 blev Falun Gong i Kina måltavla för en kampanj i maoistisk stil som syftade till att ”utrota” meditationsgruppen. För många var det som om kommunismens mörkaste dagar hade återvänt.

Det var det året som Kinas ledare officiellt sanktionerade ”systematisk användning av våld mot gruppen”, enligt Washington Post (W-P), i kombination med ”ett nätverk av hjärntvätts-kurser” och en kampanj för att ”rensa bort anhängare kvarter för kvarter och arbetsplats för arbetsplats… Ingen Falun Gong-utövare ska skonas.” W-P berättade om James Ouyang, en 35-årig elektroingenjör, och andra anhängare som liksom honom som ”blev slagna, chockade med elektriska batonger och utsattes för outhärdlig fysisk press”. En partifunktionär som hade rådgivit regimen om förtrycket uppgav att ”all brutalitet, alla resurser och all övertygelse som det kommunistiska systemet förfogar över används – och att det faktiskt har effekt”.

Så verkade fallet också vara. Ouyang hade, enligt W-P:s artikel, vid tiden för sin frigivning från arbetslägret fördömt Falun Gongs läror och avsagt sig metoden. Han hade anslutit sig till de ”omvända”, som partifunktionärerna kallar dem. Statistiskt sett innebar hans avbrott från utövandet att det nu fanns en elev mindre hos Falun Gong.

Men var det verkligen vad Ouyang ville? Var det ett uttryck för hans egen vilja, ett fritt val eller någon sorts inre insikt? Knappast.

Artikeln i W-P beskriver i hjärtskärande detalj hur Ouyang under tio dagars tortyr ”reducerades till en ’lydig sak’”. Han kläddes av och förhördes i fem timmar åt gången. Varje gång han inte svarade ”rätt” (med ett ”ja”) fick han upprepade stötar med elektriska batonger. Han beordrades att stå stilla vänd mot en vägg; och för varje rörelse fick han nya stötar; och när han kollapsade av utmattning fick han nya elstötar. På den sjätte dagen kunde Ouyang inte ens se ordentligt – vilket var ett resultat av att ha stirrat på gips tre tum från ansiktet hela tiden. Han fick då ännu en omgång stötar, hans knän vek sig, varefter han slutligen gav efter för vakternas krav. Under de följande tre dagarna fördömde han Falun Gongs läror. Ändå fortsatte officerarna att ge honom elchocker, vilket fick honom att upprepade gånger “göra på sig”. Först på den tionde dagen ansåg myndigheterna att fördömandet var ”tillräckligt uppriktigt”. Han förflyttades sedan till hjärntvättningsklasser, där han efter 20 dagar med 16-timmars sessioner och ett formellt, videofilmat förtalande av Falun Gong, äntligen ”tog sin examen”.

Fall av ”reform” som Ouyangs lyfts snabbt fram av partifunktionärer som framgångsrika exempel. (Därav videofilmningen). De visas för omvärlden utanför arbetslägret, eller för dem som sitter undangömda i Pekings centrala ledningskomplex, och för dem ser det verkligen ut som om partistaten vinner ”segrar” mot Falun Gong.

Men vad åskådarna inte insåg – och ofta fortfarande inte inser – är hur bräckliga sådana ”framgångar” är. Få har funderat över hur fruktansvärt påtvingade och sköra de är. De bygger på regimens förmåga att utöva tvång. De kräver att människor avger uttalanden som de inte tror på, och gör det ofta med häpnadsväckande grymhet. Den ”förvandlade” individen är, när han väl är tillbaka i samhället, alltid en belastning för staten. Han måste fås att ständigt känna sig hotad, påminnas om den smärta och brutalitet han en gång upplevt. Han måste isoleras, så att kontakter med andra ”oreformerade” anhängare inte återuppväcker den ursprungliga tillhörigheten till metoden. Och han måste berövas tillgången till de skriftliga lärorna eller avvikande (icke-statskontrollerad) information om vad som görs mot metodens anhängare. Om någon av dessa tvångsåtgärder misslyckas, kan ”förvandlingen” mycket väl avta.

Detta har självfallet varit en farlig affär för en regering som inte har råd att tillhandahålla grundläggande utbildning eller hälsovård till hundratals miljoner innevånare på landsbygden som lever i extrem fattigdom, eller som bevittnade omkring 87 000 upplopp och ”mass-incidenter” för bara två år sedan. Har de verkligen resurserna eller karisman som krävs för att fortsätta med sådan taktik för alltid? Som en korrespondent för New York Times uttryckte det 1999: ”Har det gått så långt att det kinesiska kommunistpartiet är livrädda för pensionärer i tennisskor som följer en andlig mästare i Queens?”

Det verkar inte heller som om Kinas ledare har övervägt kampanjens långsiktiga konsekvenser. Vad betyder det för världens största politiska regim att förbjuda och försöka ”utrota” en grupp mediterande människor som strävar efter att leva ett dygdigt liv? Nyhetsbyrån Xinhua, det kinesiska kommunistpartiets officiella språkrör, bekräftade vad partiet stod inför i en oavsiktligt uppriktig kommentar bara en vecka efter kampanjens start. Xinhua förklarade att ”i själva verket har den så kallade principen om ’sanning, godhet och tolerans’ som predikas av [Falun Gongs lärare] Li Hongzhi ingenting gemensamt med den socialistiska etiska och kulturella utveckling som vi strävar efter att uppnå”.

Andra, såsom Kina-analytikern Willy Lam, insåg snart de dödliga frukterna som partiet skördade. Samma år som Ouyangs prövning (2001) skrev Lam att ”Kina står på randen till en chengxin-kris som hotar att inte bara riva sönder dess moraliska struktur, utan också spåra ur ekonomiska och politiska reformer”. ”Chengxin”, förklarar Lam på ett annat ställe i sin essä, är det kinesiska ordet för ”ärlighet” och ”trovärdighet”.

Idag, nära ett decennium in i kampen mot Falun Gong, har chengxin-krisen nått nya djup, vilket framgår av numera dagliga avslöjanden om förorenade varor som kommer från Kina. Få kopplar ihop giftig tandkräm med Falun Gongs situation, men denna koppling är inte långsökt. Om du förskjuter 100 miljoner av landets bästa medborgare, skrämmer vettet ur alla andra som försöker leva som dem så har du kokat ihop en katastrof, eller kanske giftig hostmedicin.

ÅTERKOMST

Många personer, som till exempel Ouyang, tyckte aldrig illa om Falun Gong på riktigt. Den stora majoriteten av de så kallat ”omvända” tvingades att fördöma rörelsen genom tortyr och hot. Det de lärde sig att avsky var istället partistaten. Ouyang sa till Washington Post: ”Nu, när jag ser en polis och de där elektriska batongerna, mår jag illa och vill kräkas.” Med andra ord, de lojalitetsförklaringar till partiet som framtvingats i Kinas gulag motsvarade inte någon revolutionär iver.

Enligt vittnen från Kina, födde de snarare en djup avsky mot förtryckaren och ifrågasättande av makten. Som titeln på en essä av Falun Gongs lärare uttrycker det: ”Tvång kan inte förändra människors hjärtan.” Falun Gong hade gett så många så mycket – strålande hälsa, en nyfunnen mening, meningsfulla relationer och en positivt smittsam optimism. Att avsäga sig utövandet var för många detsamma som att återgå till ett nedbrytande tillstånd.

Det dröjde inte länge innan offentliga uttalanden dök upp som ogiltigförklarade de påtvingade avsvärjningarna. Förklaringarna, som kallades ”högtidliga uttalanden”, dök upp i massor på Falun Gongs huvudsakliga hemsida, Minghui.org. Hundratals utövare skrev uttalanden varje dag. Tong Shixun, som misshandlades av myndigheterna i ett arbetsläger i Shandongprovinsen, skrev i september 2001 att han vill ”högtidligt förklara att allt jag sagt och skrivit när jag inte var vid mina sinnens fulla bruk till följd av intensiv förföljelse ska anses som ogiltigt”. Liksom många andras, åtföljdes hans förklaring av ett nytt löfte; en försäkran om att kunna motstå förföljelsen. ”Jag är fast besluten att fortsätta mitt utövande och kommer ta tillfället i akt att avslöja allt det onda som pågår”, skrev Tong. ”Jag kommer fördubbla mina ansträngningar att klargöra sanningen och rätta till mina misstag.”

Idag har webbplatsen tagit emot hela 350 000 000 uttalanden. Siffran ger en inblick i de enorma förändringar som sker. Tänk på vad som ingår i varje enskilt uttalande. Först måste individen vara villig att göra ett offentligt uttalande. Enbart denna handling kan leda till, och har lett till, att man hamnar i Kinas gulag. Sedan måste personen ha tillgång till internet. Till skillnad från  övriga västvärlden äger endast 1 av 26 personer i Kina en dator, för att inte tala om tillgång till internet. Dessutom, för att kunna nå Minghuis webbplats – och även kunna få kännedom om möjligheten att göra ett uttalande – krävs avancerad programvara som kan ta sig igenom Kinas stränga internetcensur. Slutligen är det i sig en uppgift att förmedla sitt uttalande till webbplatsen, eftersom det finns ett stort antal internetfilter och övervakningssystem med syfte att förhindra all kommunikation om Falun Gong. Det går därför att anta att för varje person som utfärdar ett uttalande som går igenom och räknas finns det ytterligare 50 personer som har återgått till utövandet utan att meddela det offentligt.

Minghuis redaktörer och Falun Dafa Informationscenter har även tagit emot berättelser från avlägsna byar på landsbygden som bekräftar denna uppfattning. Många rapporterar att den stora majoriteten av de utövare som fanns i deras område före förbudet 1999 har återvänt till Falun Gong, ofta med ett ännu starkare engagemang än innan.

I vissa fall handlar det inte så mycket om att återvända till Falun Gong som att börja utöva det. Så var fallet för 32-åriga Zhang Xueling från Shandongprovinsen. Enligt Wall Street Journal började Zhang utöva Falun Gong efter ett slumpmässigt möte i fängelset. Zhang hade fängslats för att ha undersökt sin mors dödsfall, Chen Zixiu, 58, som mördades av kinesisk polis på grund av sin tro. I fängelset träffade Zhang ett antal Falun Gong-samvetsfångar. Hon kunde konstatera att utövarna var de enda som var vänliga mot henne i fängelset. Den upplevelsen berörde henne. Efter frigivningen började hon därför själv utöva Falun Gong.

”Jag brukade vara materialist och trodde att allt i livet kunde uppnås genom hårt arbete”, berättade Zhang för Journal. ”Men Falun Dafa ger en annan mening. I dess kärna finns tre principer: sanning, medkänsla och tolerans. Om vi följer dessa principer, visst får livet en djupare mening?”

Källor i Kina påpekar dock att många har hållit fast vid sin tro och trotsat alla försök till ”omvandling” från partiets sida. Vissa har helt enkelt lämnats ifred. Andra har ridit ut stormen. Några, som i fallet med Gao Rongrong, en 37-årig revisor i staden Shenyang, har fått betala det yttersta priset. Gao torterades till döds på det mest grymma sätt för att hon vägrade att avsäga sig sin tro. Hittills är det känt att mer än 3 000 Falun Gong-utövare har dödats i förföljelsen.

ÖVERTYGELSE

Om Falun Gongs växande storlek har gått obemärkt förbi för utomstående observatörer, så har även dess styrka gjort det, och då särskilt utövarnas övertygelse. Sett till de största icke-våldsrörelserna under 1900-talet har just Falun Gong förbisetts. Gandhi proklamerade en gång att ”en liten grupp beslutsamma människor, drivna av en outtröttlig tro på sitt uppdrag, kan förändra historiens gång”. Det gäller särskilt en grupp bestående av flera miljoner som har härdats och därigenom växt sig starka.

Det första lagret av övertygelse är det som slår till först. Ända sen den ödesdigra dagen i juli 1999 då deras tro förbjöds har Falun Gong (med rätta) betraktat sin situation som ett fall av flagrant orättvisa. Förbudet och eskaleringen till våld och mord stred mot Kinas grundlag samt internationella konventioner som Kina undertecknat. Religionsfrihet är garanterad i Kina, åtminstone på pappret. Det var inte förrän i oktober som Kinas lagstiftande församling antog de lagar som skulle legitimera det här förtrycket – trots att de tillämpades retroaktivt. Gruppen hade inte brutit några lagar med sina tysta, fridfulla sammankomster i Kinas parker eller vid tillfället där de samlades i massor för att lämna in en petition till centralregeringen nära Zhongnanhai, vid det centrala ledarskapets huvudbyggnad, i april 1999 efter att flera av dess utövare hade blivit fysiskt angripna av polisen i staden Tianjin. (Det var faktiskt myndigheterna själva i Tianjin som hade hänvisat dem till det centrala överklagande-kontoret i Peking.)

Tron på Falun Gong är djup för utövarna, då den formats på en andlig nivå. Många insåg snabbt att förföljelsen inte främst riktade sig mot vad de gjorde, utan vad de trodde på – och vilka de var. Här handlade det om andra insatser. Inte bara förlust av rättigheter, utan förlust av sig själv eller sin själ.

En utövare från Kina, Zhao Ming, har beskrivit denna känsla och sagt: ”Min personliga erfarenhet visar att förföljelsen av Falun Gong helt och hållet riktar sig mot vår tro.” Zhao torterades i ett arbetsläger i Peking, där han hölls fängslad i två år. ”[Det] är helt och hållet en förföljelse av vår andliga tro. Vi gjorde ingenting olagligt … tortyr används för att ’förvandla’ människor till maskinliknande marionetter utan samvete, som kan användas som redskap för att skada andra.” Om hela grunden för Falun Gong är att bli moraliskt framgångsrik och hälsosam som människa, undrar man verkligen vad Kinas härskare vill ”förvandla” dem till istället.

Men att hjärntvätta folk är naturligtvis inte lätt att genomföra i detta fall. För en stor del av Falun Gong-utövarna var metoden en källa till både inspiration och godhet. För vissa var den en källa till förnyad hälsa och livskraft. För andra var den en filosofi som gick på djupet, som en ny lins genom vilken man kunde se och navigera sig genom livet, som direkt föreföll stärkande och förädlande. Metoden gav också lidandet en mening, ungefär som i den buddhistiska tron; de flesta kom att se det som genomsyrat av andligt värde. Således följde två saker naturligt med från förföljelsens början. För det första var det inte något som människor var beredda att överge över en natt. Och för det andra var de villiga att lida för sin tro. Förföljelsen var inte bara en kränkning av politiskt beviljade rättigheter: den var en form av våld mot mänskligheten, eller till och med mot kosmos. Processen att kultivera sig själv, som de kallar det, är ett sätt att släppa fokuset på sig själv så mycket som möjligt, och att sätta andra först, även på bekostnad av sitt eget välbefinnande, när så behövs. Partiet hade, med andra ord, gett sig på något som var större än dess egen storlek.

Men övertygelsen har också fått en andra nivå för Kinas Falun Gong mitt i allt detta, en som är mer utåtriktad. Denna senare övertygelse föds ur en känsla av medkänsla, av omsorg om omvärlden, närd av utövningen. Kom ihåg att processen med självodling är en väg att utplåna jaget, att sätta andra främst, även på bekostnad av sitt eget välbefinnande om så krävs. I detta fall är det dock inte i första hand medutövare av Falun Gong som anhängaren oroar sig för (även om det visserligen också gäller), utan den genomsnittlige medborgaren. Andra medborgare är indragna i prövningen och är i lika hög grad offer, menar Falun Gong. Det vill säga, i den mån individen har vilseletts av partiets korståg mot Falun Gong och därigenom lärt sig att hata.

När utövare av Falun Gong talar om sådana personer som att de har blivit ”förgiftade” av partiets propaganda, syftar de på en form av skada och förorening av själen. Och eftersom Falun Gong lär ut att man ska älska sin nästa som sig själv, är det få anhängare som inte känner sig tvungna att sträcka ut en hjälpande hand till dessa personer. En medlem liknade det vid att hjälpa ett sjukt barn som, när det är smittat, är utsatt och i fara men omedvetet om det. Jag har sett ett antal personer tala på liknande sätt om sådana, de ”andra offren”, med tårar i ögonen. Historien stöder Falun Gongs perspektiv här, för hur skulle man annars kunna se på, till exempel, de tyska ungdomarna som genom en daglig diet av antisemitiska tirader med tiden lärde sig att hata judarna och till och med delta i deras massaker.

Även om de flesta av Kinas Falun Gong-utövare förmodligen aldrig har hört talas om Martin Luther King Jr., verkar de dagligen vittna om hans uttalande: ”I centrum för icke-våldet står kärlekens princip.”

FRÅN BANNER TILL BANDBREDD

Ur denna övertygelse kommer en otrolig berättelse om osannolika och okända handlingar av enormt mod. Även handlingar från dem vi minst förväntar oss – de äldre, de unga, de fattiga – har varit en kraft för förändring i Kina. Det som började som en enkel uppmaning om andrum har vuxit till en massiv kamp för rättigheter som involverar en imponerande rad av deltagare och medel. Få i väst har en känsla för den historia som nu skapas.

Inledningsvis präglades Falun Gongs insatser av en kanske naiv övertygelse om att förföljelsen i själva verket var ett enormt missförstånd. Det vill säga, att kommunistpartiets ledning på något sätt hade missförstått det hela och förstod inte vad Falun Gong egentligen handlade om. Hur kunde detta annars ha hänt, har många frågat sig, när gruppen, som inte har några politiska ambitioner, bara strävade efter att vara så bra medborgare och grannar de kunde?

Av den anledningen begav man sig till huvudstaden Peking och andra provinshuvudstäder för att lämna in petitioner till myndigheterna. Sedan det kinesiska imperiets begynnelse har det funnits ett system där medborgarna kan lämna in ”framställningar” till härskaren, vilket ger vanliga medborgare ett sätt att uttrycka sina klagomål och söka upprättelse. Enligt Human Rights Watch lämnades så många som 10 miljoner framställningar in under ett år nyligen, och vid varje given tidpunkt kan omkring 10 000 sådana personer (så kallade ”framställare”) trängas på Pekings gator.

Detta var därför en naturlig första åtgärd när förbudet tillkännagavs den 22 juli 1999. Och faktiskt, bara några månader tidigare, den 25 april, verkade en lycklig lösning ha nåtts när flera tusen Falun Gong-utövare lämnade in en petition till centralregeringen; dåvarande premiärminister Zhu Rongji hade personligen träffat representanter för gruppen och lovat saker.

Vad anhängarna dock inte kunde anat var hur ointresserade myndigheterna var att lyssna på Falun Gongs farhågor. Tusentals människor arresterades för att de försökte lämna in en framställning, trots att det är en rättighet som garanteras av staten. Inom kort blev det känt att alla framställningskontor hade order om att arrestera alla Falun Gong-utövare som kom in genom dörrarna. Jiang Zemin, som beordrade förtrycket, sägs ha bränt tunnor med brev som skickats till honom av gruppens förföljda medlemmar.

Inom kort började våldet, med ständigt ökande frekvens och intensitet. Vittnen rapporterade om misshandel på offentliga platser. Det blev känt att dödsfall inträffat. Och nyhetsmedierna hade uppenbarligen bara en agenda – den som fastställts av partiet. I slutet av kampanjens första månad hade People’s Daily, partiets röst, publicerat hela 347 artiklar som fördömde Falun Gong. Propagandamaraton sändes dygnet runt till hem över hela landet via statlig television, där Falun Gong stämplades som ett hot mot samhället. Och bara sju dagar in i kampanjen skryter myndigheterna med att ha konfiskerat mer än 2 miljoner ”olagliga” Falun Gong-böcker; i vissa städer hölls till och med bokbränningsmöten, med tillstånd av säkerhetspolisen.

Nu hade gruppen inte bara en grupp trögtänkta myndigheter att försöka upplysa – hela befolkningen var nu förvirrad. Anhängarna gjorde därför sina petitioner offentliga. Symboliska platser som Himmelska fridens torg blev platser för protester. Bönder, affärsmän, sjuksköterskor, forskare och till och med små barn kunde ses vifta med gula banderoller. Meddelandet, som framför allt var avsett att upplysa, förkunnade ofta ”Falun Gong är bra!” eller ”Återställ Falun Dafas namn”.

Partimyndigheterna var som väntat inte mer mottagliga för dessa handlingar. Vanligtvis möttes demonstranterna av knytnävar och sparkar från den kinesiska polisen, följt av förhör och sedan fängelse eller tre år i arbetsläger. Priset var högt och kännbart.

År 2002 skedde ett paradigmskifte, där en ny era med mer sofistikerade, realistiska och även mer beslutsamma insatser började. Det var det året som en grupp på cirka 50 västerländska Falun Gong-utövare reste till Himmelska fridens torg och med en gul banderoll helt enkelt utropade ”Sanning, Godhet, Tålamod”. Vid den tiden var det få kinesiska anhängare som reste till Himmelska fridens torg, av olika skäl, och ännu färre skulle göra det därefter. Det var början på en ny era, även om Himmelska fridens torg märkligt nog skulle spela en mycket liten roll. Nu skulle insatserna spridas till varje stad, gata, gränd och hem.

I mars samma år lyckades Falun Gong-anhängare i den nordöstra staden Changchun (metodens födelseort) kopplade upp sig på ett stort kabelnätverk och ersatte det normala programutbudet med en informationsvideo om Falun Gong. Programmet sändes på åtta olika kanaler och varade i hela fyrtiofem minuter. För tusentals stadsbor var det första gången på tre år som de fick ta del av oberoende beskrivningar av metoden och dess svåra situation; bara att försöka läsa om Falun Gong på internet kunde leda till fängelse. Regeringen – både den lokala och den centrala – blev så skakad att undantagstillstånd infördes i Changchun och en människojakt inleddes. Ordern var att ”skjuta för att döda” och ”skjuta på plats” alla som sågs försöka göra en ny inspelning. De som var inblandade i händelsen spårades så småningom upp, torterades och dödades.

Rapporter om liknande tekniska bedrifter kom snart in från andra provinser, såsom Sichuan och Liaoning, med parallella reaktioner från partiet. Insatserna på båda sidor hade ökat exponentiellt.

Ungefär vid denna tid började också underjordiska tryckerier, kallade ”material-platser” av de inblandade, dyka upp över hela landet. Dessa var Kinas svar på gräsrots-media i ett informationslandskap under partistatens monopol. De var enkla, grovt sammansatta och låg ofta undangömda i ett hörn av en Falun Gong-utövares hem. I grund och botten behövdes bara en skrivare av något slag, kanske en kopieringsmaskin och eventuellt en dator. Här, i trånga utrymmen, samlade de beslutsamma en rad hemmagjorda medier – vanligtvis flygblad, broschyrer och VCD-skivor.

Sedan, vanligtvis sent på natten, gav sig grupper av utövare (eller ibland enskilda individer) ut i ett visst område för att dela ut materialet. Vid gryningen såg man sedan flygblad i cykelkorgar eller uppsatta på stadsmurar, VCD-skivor som skjutits in under ytterdörrar eller broschyrer som hade stoppats under vindrutetorkare eller kanske i brevlådor. I mars 2002 rapporterade Washington Post att tusentals VCD-skivor hade dykt upp i större städer. Samtidigt beskriver en kvinna som sedan dess har flytt från Kina, Wang Yuzhi, i sina memoarer Chuanyue Shengsi (Att korsa gränsen mellan liv och död) att hon redan i mitten av 2001 hade tryckt flera hundra tusen flygblad under tre dagar, som sedan distribuerades av andra i Heilongjiang-provinsen. För alla, liksom även för Wang, bekostades allt ur egen ficka.

Med tiden har material-platserna blivit mer robusta, liksom distributionen. Flera städer rapporterar nu att vanliga medborgare som inte är utövare har börjat skriva ut och distribuera material.

Banderoller visas fortfarande till stöd för Falun Gong i Kina, men på ett mycket mindre geografiskt koncentrerat sätt än under de första två åren. Medan Tiananmen tidigare var platsen där alla banderoller visades, har de under de senaste åren blivit fler och spridit sig till en rad kreativa platser och utrymmen. Vilken morgon som helst kan man vakna upp och se banderoller som hänger på broar, balkonger, träd, telefonstolpar eller till och med på den lokala polisstationens väggar.

Det är dock inte bara positiva slagord som synts på senare tid. Affischer som avslöjar personer eller organisationer som är ansvariga för förföljelsen täcker nu utvalda platser sedan problemen synliggjorts. Falun Gong-utövare går ofta runt i ett visst område efter att ha fått kännedom om rättighetskränkningar, ofta tortyr, begångna av en viss polis eller tjänsteman. Tanken är att ”avslöja lokalt”, som det kallas, och effekten är ofta omedelbar och påtaglig. En misshandlande fängelsevakt kan en dag vakna upp och se flygblad på väggarna i sin byggnad som beskriver hans onda handlingar på det lokala häktet; grannarna har troligen fått flygbladet, liksom släktingar, kollegor och en mängd andra. I ett land där ”att rädda ansiktet” är av högsta vikt visar erfarenheten att dessa ligister faktiskt kan ”skämmas till rättfärdighet”.

Sådana avslöjanden får dock större betydelse när de publiceras online och uppmärksammas av omvärlden. Även om det inte är enkelt att få ut sådan information från Kina, lyckas ändå stora mängder komma ut. En viktig del av paketet är webbplatsen ”Fawanghuihui.org” (”Stort nätverk för rättvisa”), som vid varje given tidpunkt kan erbjuda profiler på upp till 51 000 ”ondskefulla personer”. En typisk post innehåller tjänstemannens namn, arbetsenhet, kön, position och telefonnummer.

Den sista delen – telefonnumret – är avgörande och kopplas till en annan gräsrotsinsats med otroliga proportioner: telefonsamtal. Eftersom framställningskontoren stängts för Falun Gong och det inte finns någon möjlighet att vända sig till domstolarna, har utövarna varit tvungna att skapa ett eget rättssystem. Om webbplatser som Fawanghuihui.org och Minghui.org fungerar som virtuella domstolar, är telefonsamtal till förövarna utan tvekan en av dessa “domar”. Över hela Kina och från länder runt om i världen har utövare ringt enorma mängder samtal till dem som främst är direkt ansvariga för gruppens lidande.

Men vad hoppas man på? Det handlar inte om att ”skämma ut någon” i det här fallet. Det handlar snarare om de övertygelser som alla Falun Gong-utövare har. Främst av dessa är att varje människa, oavsett hur hemska handlingar han gör, har godhet i sig och ska därför värnas om. Att nå ut ses som medkänsla; förövaren skadar i slutändan sig själv när han eller hon skadar andra. Många beskriver sina telefonsamtal som försök att ”väcka” den ”goda” sidan hos förövaren, att väcka hans eller hennes samvete. Vissa tjänstemän har öppet förklarat över telefon: ”Jag kommer aldrig mer att skada ditt folk – jag hade fel.” Segrar i livet kommer i många former.

Eftersom det inte finns något offentligt utrymme för Falun Gong i Kina, vare sig fysiskt eller socialt, delas sådana framgångar i virtuella utrymmen, såsom internet. Ingen entitet har större betydelse här än webbplatsen Minghui.org. Sedan 1999 förbinder webbplatsen samhällen både inom Kina och runt om i världen, och mycket mer. Den producerar en rad publikationer redo att tryckas och distribueras i Kina och erbjuder också korta videor som kan brännas på CD, med ett urval av diskreta etiketter. Där kan man hitta fakta om framgångsrika icke-våldsamma protester: en av webbsidorna visar en ritning över delarna och monteringen av en banderoll-slangbella (i brist på ett bättre uttryck) med vilken man kan kasta och fälla ut en banderoll högt uppe i trädtopparna eller över telefonledningar – långt utom räckhåll för sabotage.

Sajtens dagliga online-publikationer har samtidigt blivit en riktig guldgruva för information och inspiration. Rapporter om förföljelse i Kina dokumenterar tortyr och identifierar offer som behöver hjälp; redogörelser för aktiviteter runt om i världen ger hopp och medvetenhet; dessa forum erbjuder en plats för utbyte av idéer; personliga essäer berättar om individers utveckling i metoden och deras styrka inför förtryck; och naturligtvis kan de göra ”högtidliga utfästelser” vilket gör det möjligt för de som har knäckts av tortyr och hjärntvätt att börja om på nytt. Varje dag kan webbplatsen ta emot meddelanden från flera hundra personer.

Detta är naturligtvis inte så enkelt som det låter: Minghui.org och alla dess liknande webbplatser är förbjudna av den kinesiska regimen och ett enstaka besök på deras webbsidor inifrån Kina – om man lyckas undvika internetblockeringar – kan innebära att man åker i fängelse.

Återigen har en samordnad internationell insats visat sig vara avgörande. Falun Gong-utövare i väst har sedan förföljelsens tidigaste dagar arbetat mödosamt för att utveckla och implementera internet-teknologier som bryter igenom regimens censur och uppnått häpnadsväckande framgång. Tänk såhär: År 2005 fick webbplatser som avblockerats av Falun Gongs programvara i genomsnitt över 30 miljoner besök per dag från kinesiska användare. Webbplatser som Voice of America och Radio Free Asia har blivit tillgängliga för kineser genom dessa teknologier, liksom ocensurerade versioner av sökmotorer som Google. Ingen annan grupp internetaktivister har ens varit i närheten av sådan framgång. Och detta trots att insatserna är självfinansierade och utförs på frivillig basis.

Faktum är att ”en liten grupp beslutsamma själar” kan, om den ”drivs av en omättlig tro på sitt uppdrag”, förändra historiens gång. Gandhi visste det av egen erfarenhet.

Internetsupport är dock bara en all den hjälp som kommer från utlandet. Man kan säga att Falun Gong-utövare i väst har gjort uppoffringar på samma sätt som utövare i Kina. Till exempel, när utövare i Kina ringde fängelser och arbetsläger för att prata med våldsamma vakter, gjorde utövare i utlandet samma sak. År 2005 hade uppskattningsvis 30–40 miljoner samtal genomförts. Telefonlinjerna utsattes även för högt tryck via fax, där utländska utövare i genomsnitt skickade 300 000 fax till Kina varje månad.

Andra insatser från utlandet har inkluderat omfattande användning av chattrum på internet samt att radio- och satellit-tv-program sänts in i Kina. Allt detta sker återigen utan någon ekonomisk ersättning och endast på frivillig basis. Så stark är deras övertygelse.

ATT LÄMNA PARTIET

Efter närmare ett decennium av brutalitet, förnedring och umbäranden på grund av andlig tro har Kinas Falun Gong-utövare kommit att se förföljelsen för vad den verkligen är. Bilden har klarnat med tiden och blivit mindre optimistisk, så att säga.

Från början kunde vissa nyckelpersoner bakom det hemska kaoset identifieras (t.ex. Jiang Zemin, Luo Gan och Li Lanqing) och även de många tjänstemän som inte höll med om de hårda åtgärderna (t.ex. Zhu Rongji), men med tiden blev denna skillnad allt mindre tydlig; hård taktik och upprepade utrensningar i partileden eliminerade oliktänkande från partiet och stärkte organisationen. Att vara oense med partiledningen var att riskera sin karriär. De som var mest kraftfulla i att genomföra förtrycket steg snabbt i grader, med incitament kopplade till lydnad på alla nivåer i systemet.

Det är tydligt att det är själva kommunistpartisystemet som är kärnproblemet. ”Det är genomruttet bortom all räddning,” säger Erping Zhang, talesperson för Falun Gong i New York. ”Att ändra eller försöka fixa till någon enskild del, till exempel domstolarna, är meningslöst, när allt från medierna till hela utbildningssystemet och arbetslägren kontrolleras av partiet och används till att tjäna partiet. Problemet är systemiskt bortom vad man kan föreställa sig.”

Zhao Ming, som torterades i Tuanhe-arbetslägret i Peking, instämmer i Zhangs tolkning. ”De har gjort detta genom hela Folkrepubliken Kinas historia. Under ’kulturrevolutionen’ förstörde och utplånade de alla kinesiska traditionella trosuppfattningar, inklusive konfucianism, buddhism och taoism. Ingen västerlänning kan förstå detta. Jag skulle säga att du inte kan förstå deras handlingar med ett normalt sinne.”

För många innebar den intensiva grymhet och det hat som partiet utsatte dem för, som för Zhang och Zhao, att de omprövade sina upplevelser. Var det bara Falun Gong? Eller hade partiet gjort detta förut i andra former?

Svaret uttalades i en artikelserie på nio delar om kommunistpartiet, med titeln ”Nio kommentarer om det kinesiska kommunistpartiet” eller ”Jiu-ping” (”Nio kommentarer”). Serien publicerades av en kinesisk tidning vid namn Dajiyuan (The Epoch Times), där flera Falun Gong-personer bidrar med sin tid. Inom en månad från premiären (november 2004) gick chockvågor genom Kinas härskares salar och över hela landet. Vid den tiden hade Meng Weizai, tidigare chef för Kinas byrå för konst och litteratur, tillsammans med Huang Xiaoming, en olympisk medaljör, meddelat att de skulle lämna partiet. Detta startade en våg av avhopp och fick den oavsiktliga bekräftelsen i form av förnekanden från bland annat den statliga nyhetsbyrån Xinhua. Andra parti-åtgärder följde snart, vilka normalt skulle vara förbryllande, såsom obligatoriska studietillfällen och kampanjer för att öka ”partidisciplinen” och för att ”bevara partiets banbrytande natur”. Hade ledningen blivit nervösa? Trots detta ökade intresset för De Nio kommentarerna bara tack vare dessa åtgärder. 

På kort tid hade de ursprungliga 100–200 dagliga avhoppen från partiet vuxit till tusentals; vid den tiden var det totalt 33 613 som hade hoppat av, medan det för juni 2007 var 958 587. (Det bör noteras att ”quitting” syftar på partiet självt och dess två anslutna organisationer – Ungdomsförbundet och Unga Pionjärer, som många ansluter sig till i Kina via ”blodsed” redan i ung ålder.)

Men varför en så dramatisk reaktion och varför från så många? Stephen Gregory, redaktör på The Epoch Times, säger: ”Efter 55 år av lögner och terror har Kinas folk nu chansen att lära känna sin sanna historia. För första gången kan de dela med varandra de enorma förluster de lidit under Kinas kommunistiska parti. För första gången kan de ta ett steg tillbaka från den kommunistiska mardrömmen och betrakta skönheten och betydelsen av den uråldriga civilisation som kommunistpartiet har arbetat så hårt för att förstöra.”

Gregorys anmärkningar antyder alltså två viktiga punkter. För det första är De Nio Kommentarerna och möjligheten att bryta sig loss från partiet för många nästan katartisk, en själslig rensning och en anledning till läkning och försoning med sig själv och det förflutna. För det andra är det också en återerövring – en återerövring av kinesisk kultur och historia, som båda har varit fångade av partiets nycker i nästan sex decennier. Kommunismen, vilket tydligt demonstreras av De Nio Kommentarerna, är en produkt av 1800-talets europeiska tänkande, och hör traditionellt inte till Kina.

De Nio Kommentarerna kan i detta avseende sägas vara en avpolitisering snarare än motsatsen. Det vill säga, De Nio kommentarerna försöker särskilja kommunismens spöke från allt kinesiskt som den påverkat och politiserat på de mest avskyvärda sätt – föreställ dig till exempel att Konfucius skulle stämplas som ”kontrarevolutionär” eller att barn tvingas krossa buddhistiska statyer för att dessa är ”feodal vidskepelse.” För Falun Gong är De Nio Kommentarerna icke-politiska på så sätt att de utgör en personlig inbjudan till folket att förnya och återhämta sig själva – fria från partipolitik, fria från godtyckliga övergrepp och fria från fruktansvärd grymhet. Detta är det främsta sättet att göra motstånd utan att ta till våld: Själsligt motstånd eller själslig förändring.

PÅVERKAN

Även om banderoller inte är en bra indikator på att saker håller på att hända, så är definitivt offentliga uttalanden från folket det. En växande kör av röster från hela Kina antyder att alla Falun Gongs insatser har en påverkan, och en enorm sådan.

Så tidigt som 2000 hade några framstående personer i Kina börjat uppmärksamma Falun Gongs fredliga insatser. Enligt en Reuters-rapport från september samma år hade den kinesiske poeten Huang Beiling ”uppmanat landets intellektuella att göra som Falun Gong-utövarna och bekämpa regeringens förtryck med utbredd civil olydnad.” Artikeln citerade Huang som sade: ”De har gjort detta fredligt. När de blir slagna slår de inte tillbaka. Den intellektuella gemenskapen borde göra samma sak.”

Liu Binyan, ofta kallad ”Kinas samvete” och landets viktigaste journalist under de senaste 50 åren, beskrev Falun Gong som att ha ett ”aldrig tidigare känt mod” och förklarade att ”dessa människor har insisterat på att utöva sina rättigheter trots att de mycket väl vet att de kommer att bli arresterade och där vissa till och med kan riskera dödsstraff. Denna attityd är utan motstycke i folkrepubliken Kinas 50-åriga historia.”

Denna attityd och Falun Gongs försök att förmedla den vidare, har lett till en beundran för metoden som inte fanns under de tidiga åren. Nyåret 2007 till exempel publicerades hundratals hälsningar online till Li Hongzhi, Falun Gongs lärare, men denna gång var något annorlunda. Hälsningarna kom nämligen inte från Falun Gong-utövarna utan från allmänheten och andra observatörer som funnit inspiration i Falun Gongs sätt att vara. Herr Hu Ping, en ledande kinesisk intellektuell och författare, beskrev Falun Gongs kapning av kabel-TV som en ”häpnadsväckande bedrift” och beskrev huvudfiguren, Liu Chengjun, som en ”Falun Gong-hjälte” och ”en martyr i kampen för yttrandefrihet.”

De Nio Kommentarernas inverkan på allt detta har varit särskilt tydlig. Ta till exempel uppmaningen som framfördes av Gao Zhisheng, som är kristen och en av Kinas mest framstående advokater. ”När det gäller hur man åstadkommer en fredlig förändring, skulle jag säga att Falun Gong har lyckats hitta ett sätt för förändring utan blodspillan. Det är att övertyga människor att lämna det onda partiet – ett parti som är skyldigt till alla former av ondska i denna värld. Mitt förslag är att lämna partiet och komma närmare Gud!” Gao har kallat sitt eget avhopp ur partiet för ”den stoltaste dagen i mitt liv.”

Under åren som gått har flera avhoppare från Kina trätt fram, var och en med en berättelse om Falun Gong och hur deras inställning förändats. Chen Yonglin till exempel, som var konsul för politiska frågor vid Kinas generalkonsulat i Sydney, tröttnade på sitt arbete där, som till stor del bestod av att spionera (olagligt) på lokala Falun Gong-utövare. En ångerfull avhoppare (till Kanada), Han Guangsheng, var chef för Shenyang [stads] rättsbyrå och övervakade läger där Falun Gong torterades. En annan som hoppade av och flyttade till Australien hette Hao Fengjun och hade varit polis i Kinas ökända 6-10-kontor – med uppdrag att utrota gruppen. 

De har alla trätt fram både som ett resultat av övertygelse och ånger, med full vetskap om riskerna med att gå ut offentligt.

Alla tre har sagt att det var läsningen av De Nio Kommentarerna som inspirerade deras avhopp.

Partiets ledning har försökt tona ner De Nio Kommentarernas inverkan men detta beror snarare på rädsla än självförtroende. Som exempel: Vid en studie från 2005 av OpenNet Initiative – ett samarbetsprojekt mellan institutet vid University of Toronto, Harvard och Cambridge – upptäcktes att 90 % av de testade kinesiska webbplatserna som refererade De nio kommentarerna (Jiu-ping) blockerades i Kina – en av de tre högsta siffrorna i studien.

Den kanske mest dramatiska förändringen är det enorma antalet kineser som tvingades behandla Falun Gong-utövare dåligt. Vanliga kinesiska medborgare som inte själva är Falun Gong-utövare har börjat skriva egna uttalanden, likt de som diskuterats tidigare i denna artikel, för publicering på Minghui.org. En efter en beskriver hur de skrämts, tvingats och hotats till att motsätta sig Falun Gong.

I en gripande berättelse beskrev en man med efternamnet Feng hur statliga propaganda-program på TV demoniserade Falun Gong och gjorde honom skräckslagen. Han var så rädd för Falun Gong-boken han hade hemma att han brände den. Kort därefter blev han allvarligt sjuk. Ett slumpartat möte med en vän gav honom en av Minghui.org:s publikationer, som andra Falun Gong-utövare i Kina hade skrivit ut efter att ha kommit in på hemsidan med teknik som stoppar internetblockaden. Det var då han insåg att både TV-programmen och de statliga tidningarna programmerade honom till att hata. ”Falun Gong borde inte förföljas,” förklarade Feng i sitt uttalande och lovade att förändra sig till det bättre; han började tyst recitera ”Sanning, Godhet, Tålamod” – Falun Gongs vägledande dygder – för sig själv och upptäckte bara några dagar senare att ”alla mina åkommor var borta!” Feng avslutar sitt brev med att be om förlåtelse.

Hittills har mer än 55 000 offentliga uttalanden som Fengs publicerats online och flera hundra nya lämnas in varje vecka.

Även de som inte tagit avstånd offentligt har ändå i tysthet bekräftat denna växande utveckling. De kan se att historien inte verkar vara på deras sida längre. Chen Yonglin har till exempel påpekat att många högt rankade partifunktionärer är oroade och har börjat skicka sina familjemedlemmar utomlands. Jiang Zemin och Zeng Qinghong, som är/var viktiga personer i detta folkmord, har försökt få asyl i Australien, säger Chen. ”Vi kommer få se partiets kollaps inom en snar framtid,” säger Chen självsäkert.

Ett annat osannolikt bekräftande kom 2005 när flera källor inne i Kina berättade att statens säkerhetsapparat hade givit osannolika order. Hur såg planen ut den här gången? Att förstöra dokument som var relaterade till anti-Falun Gong-kampanjen. Åtgärden beskrevs som ett ”mörkläggningsarbete” inför en förväntad vändning i inställningen gällande Falun Gong.

Eller kanske ännu större: En vändning i det politiska styret. Enligt källor i Kina utfärdade Heilongjiang-provinsens partihögkvarter den 25 mars 2006 ett cirkulär som beordrade att alla klassificerade dokument utfärdade av partiets centrala eller provinsiella kontor skulle förstöras. Den här gången handlade det inte bara om Falun Gong, utan om kommunistiska operationer i stort. 

Betyder detta att historien redan har förändrats?

Hu Pings bedömning verkar återigen förutseende. I en skrivelse från 2004 tog Hu ställning och förklarade att, ”Falun Gong kan inte besegras. Kinas kommunistiska regering är en av världens mäktigaste och mest diktatoriska politiska regimer; i fem år har den mobiliserat hela nationen som en maskin för att förstöra Falun Gong, men den har inte lyckats. Falun Gong har upprätthållit sin integritet under denna aldrig tidigare skådade och fruktansvärda förföljelse.”

”Även de som är lite insatta tvivlar inte på att förtrycket kommer att sluta i totalt misslyckande. Falun Gongs livskraft ska inte underskattas, och dess framtidsutsikter är ljusa.”

Men hur bådar det för Kina? Behöver en förändring vara hotfull? Hu:s bedömning är lugnande: ”Falun Gong kommer att spela en stor roll i återupplivandet av moraliska värderingar i Kina.”

För oss alla i väst som använder tandkräm eller har husdjur att mata, är det i sig en anledning att fira.

---

Levi Browde är verkställande direktör för Falun Dafa Information Center. Han bor i New York City med sin fru och två barn.