KKP:s lögner: ”Ondskefull sekt”?
Viktiga punkter
Under början och mitten av 1990-talet åtnjöt Falun Gong, dess utövare och grundaren Li Hongzhi betydande stöd från regeringen och fick positiv rapportering i statliga medier. Vissa statliga medierapporter från den perioden lovordade hälsofördelarna med Falun Gongs utövningar och visade upp sig med utövare som fick ”utmärkelser för att vara enastående medborgare”. I ett evenemang som skulle varit otänkbart idag höll Mästare Li en föreläsning på den kinesiska ambassaden i Paris 1995, direkt inbjuden av den kinesiska regimen.
(Läs Freedom House-rapporten här)
Falun Gong ”förbjöds inte av den kinesiska regeringen som en ond sekt” den 22 juli 1999, som många tidningar så slarvigt beskriver det. Den kallades inte alls det uttrycket förrän oktober samma år.
När uttrycket började användas var det inte resultatet av noggranna analyser, utredningar eller teologiska debatter. Det var inte något som religionsexperter, sociologer eller psykologer kommit fram till. Det var inte heller regeringens konsensus.
Det var snarare ett politiskt drag, iscensatt av en identifierbar person. Den personen var Jiang Zemin, dåvarande ledare för Kinas kommunistiska parti. Enligt en rapport från Washington Post den 9 november 1999 var det Jiang som beordrade att Falun Gong skulle stämplas som en ”sekt” varefter han krävde att en lag skulle stiftas som förbjuder sekter.
Uttrycket dök upp vid en tidpunkt då partiets begynnande kampanj mot Falun Gong hade utvecklats till en klumpig PR-katastrof. Falun Gong stod inte bara upp mot regimen, även de våldsamma metoder som användes mot metoden – såsom tortyr och offentliga uppvisningar av polisbrutalitet – vände opinionen till Falun Gongs fördel. Den kinesiska allmänheten blev allt mer sympatisk mot gruppens utsatta situation, även om partiets propaganda upprepade gånger trappades upp. Samtidigt växte den internationella kritiken.
Något måste göras om kampanjen inte skulle visa sig vara ett pinsamt och kostsamt misslyckande. Legitimiteten i hans styre ifrågasattes – med rätta – av vissa. Jiang behövde desperat hejda vågen av stöd för dessa mediterare.
“Gruppen [Falun Gong] uppfyllde inte de vanliga definitionerna av en sekt: de måste inte gifta sig inom gruppen, de har vänner utanför gruppen, normala arbetsförhållanden, lever inte isolerade från samhället, tror inte att världens undergång är nära förestående och ger inte betydande summor pengar till en organisation. Självmord accepteras inte, inte heller fysiskt våld… [Falun Gong] är i grunden en opolitisk, inåtvänd disciplin som syftar till att rena sig själv andligt och förbättra sin egen hälsa.”
— Ian Johnson, tidigare anställd vid Wall Street Journal, som vann Pulitzerpriset för sin rapportering om Falun Gong.
Beslutet att stämpla Falun Gong som en ”ond sekt” var därför för Jiang, precis som förföljelsen i sig, helt och hållet egennyttigt.
Enligt Post ”genomfördes tillslaget för att demonstrera och befästa den kinesiska ledningens makt … Källor inom kommunistpartiet uppgav att politbyråns ständiga utskott inte enhälligt stödde tillslaget och att president Jiang Zemin ensam beslutade att Falun Gong måste elimineras.”
Samma artikel citerade en tjänsteman vid partiet som sade: ”Detta är uppenbarligen mycket personligt för Jiang.”
Vad hoppades Jiang då uppnå med beteckningen?
För det första var det meningen att undergräva allmänhetens sympati för den hårt ansatta Falun Gong och istället förvandla empati till misstänksamhet. För det andra skulle det flytta fokus från parti-statens olagliga handlingar till offret istället och ifrågasätta derras integritet. För det tredje skulle det bidra till att avhumanisera Falun Gong och bana väg för fler drastiska kränkningar av rättigheter; tortyr och våld kunde fortsätta att öka, vilket det även kraftigt gjorde under de följande åren. För det fjärde skulle det framställa enskilda Falun Gong-anhängare som ”offer” för någon sekteristisk ledare, offer som den välvilliga staten sedan kunde ”rädda” och ”rehabilitera” dem ifrån.
Men termen hade också en ytterligare mer avlägsen ambition. En som skulle spelas ut utomlands utanför Kinas gränser. Mer specifikt var den avsedd att få genklang i väst och frikänna dess brott mot mänskligheten.Enligt en rapport från den 14 februari 2001 i den asiatiska upplagan av The Wall Street Journal har Kinas kommunistiska parti ”entusiastiskt anammat språket och argumenten från den västerländska anti-sektrörelsen i sin propaganda mot Falun Dafa … Kina har anslutit sig till anti-sektrörelsen för att rättfärdiga sitt förtryck.”
”Hela frågan om Falun Gongs påstådda sekteristiska karaktär var från början en avledningsmanöver, som skickligt utnyttjades av den kinesiska staten för att dämpa Falun Gongs attraktionskraft och effektiviteten i gruppens aktiviteter utanför Kina.”
— David Ownby, direktör för Centrum för östasiatiska studier vid universitetet i Montreal
Ytterligare bevis för detta är själva det engelska uttrycket ”cult” eller ”evil cult”, som är en manipulerad översättning från kinesiska. Som Amnesty International påpekar kan det kinesiska uttrycket ”xiejiao” kanske mer korrekt översättas med ”kättersk organisation” eller kättersk religion. Enligt åtminstone en källa kom man fram till beteckningen ”sekt” med hjälp av ett västerländskt PR-företag. Den skapades, det vill säga, för att utnyttja rädslan för sekter i väst, där Falun Gong och dess qigong-släktingar var i stort sett okända och kunde framställas som ondskefulla.
Slutligen bör det noteras att västerländska religionsforskare som har studerat Falun Gong ingående, såsom David Ownby, har konstaterat att Falun Gong inte har samma egenskaper som sekter. Det innefattar inte ledardyrkan eller avgifter och isolerar inte utövare från samhället, ingriper inte i deras privatliv eller uppmuntrar till beteende som kan tolkas som olagligt eller farligt. Sådana forskare har istället erkänt det som en ny religiös rörelse.
På samma sätt har en rad internationella aktörer – däribland FN:s särskilda rapportörer, framstående människorättsorganisationer och demokratiska regeringar – upprepade gånger hänvisat till kampanjen mot Falun Gong som en omotiverad religiös förföljelse snarare än en legitim regeringspolitik för att befria samhället från ett påstått negativt inflytande.
Om något, kanske de kinesiska kommunistiska makthavarnas iver att stämpla en öppen och välvillig meditationsgrupp som en ”ond sekt” mest vittnar om partiets dåliga samvete.
Den möjligheten noterades av tidskriften Time, som i juni 2001 menade att ”de [Falun Gong] inte är några mördare; men samtidigt har kommunistpartiet under sina 51 år vid makten i Kina självt varit ansvarigt för tiotals miljoner oskyldiga medborgares död, inklusive sina egna anhängare. Kanske är det Jiangs eget parti som är den onda sekten, menade de.”
